Chlott läser

David Sedaris är en av mina favoritförfattare, men tidigare har jag inte läst något av honom, bara hört ljudböcker där han själv varit uppläsare. Det är en lite annan sak att läsa, allvaret kommer fram mer när man inte hör hans egna humoristiska betoningar och konstpauser. 

Alla de böcker jag hört eller läst har varit anekdotiska självbiografier där har beskriver sitt liv och sin familj i olika skeden i livet och i olika situationer. Han skriver om hur det var att växa upp som en stilsnobb i Raleigh, North Carolina. I andra böcker har han skrivit om hur det var att komma ut som homosexuell inför hans föräldrar, hur det är att bo i Paris när man är en amerikan som knappt behärskar franska och andra vitt skilda händelser i hans liv. 

Om det inte var för att dråplig är ett ord som jag har mycket svårt för, så skulle jag nog ändå använda det för att beskriva de historier han skriver 

 Jag började läsa Rob Rummel-Hudsons blogg någon gång runt kanske 2001 (på den tiden bloggar kallades web journals eller möjligen bara att man hade en hemsida ), jag minns inte exakt när. Det var åtminstone omkring tiden när hans dotter Schuyler föddes, men det som drog mig till hans sajt var hans skrivande om allt från småsmå vardagliga detaljer till hans åsikter (rätt så liberala och pacifistiska), och den humor han använde för att understryka vad han ville ha sagt. Han hade också en skräckblandad förtjusning inför papparollen som jag verkligen gillade. 

Efter ett par år när Schuyler inte började prata kom hans liv och därmed också hans skrivande att alltmer handla om sökandet efter vad det var som inte stämde, och tack vare hans osentimentala men känslosamma sätt att skriva om deras liv var det omöjligt att sluta läsa. 

För ett par år sedan bestämde Rob sig för att skriva en bok om deras sökade efter en diagnos, och den efterföljande kampen för att skolor och andra i Schuylers omvärld inte ska sätta krokben för hennes liv. 

Boken var lika välskriven som hans skrivande på nätet, och trots att jag har varit med hela vägen och läst på nätet om det som boken handlar om var det intressant att läsa om det som en sammanhängande historia. 

Vill man läsa Robs blog heter den Fighting monsters with rubber swords. Vill man se den (numera något redigerade) sajt där jag började läsa honom heter den Darn Tootin’

Jag såg Jenny Diski bli intervjuad på TV en gång för några månader sedan. Det var en ren slump, jag zappade mig in i en författarintervju och blev kvar för hon verkade så rolig. Hon vill helst att ingenting ska hända. Då mår hon som bäst. Och om hon slipper träffa någon.

Hur detta får henne att vilja resa först med båt över Atlanten och sedan med tåg runt USA det är svårt att förklara, men hon bestämmer sig ändå för det, och skriver i denna bok om sina upplevelser och kanske framför allt möten med andra resenärer.

Jag gillar verkligen hennes sätt att berätta, det är rätt roliga (och i vissa fall tragiska) typer hon träffar på, och under tiden får man också lite insikt i tågtrafiken i USA, och i viss mån lite bakgrund också. Läsvärt!

Detta är ett typiskt symptom på att vi inte har packat upp våra böcker än, så jag fick ta något som låg överst i en av kassarna. Och hade det inte varit så hade jag nog inte plockat ut denna bok ur hyllan för att läsa. Men det är ju bra att få utöka sina horisonter lite emellanåt.

Boken är i alla fall en självbiografisk skildring av Olof Lagercrantz, med fokus på året 1966-1967. Lagercrantz var då en av två chefredaktörer på DN, och det stormade en del inför riksdagsvalet 1968. Med utgångspunkt från detta skildras också en del andra perioder i hans liv. Det är ganska intressant emellanåt, men det är rätt mycket name-dropping och det är inte alla namn jag känner till.

Intressantast tycker jag nog skildringen av förhållandet till Bonnierfamiljen och styrelsen gentemot de som sköter den dagliga driften av tidningen.