Chlott läser

Johan Teorin har skrivit ännu en spännande deckare med spöklik stämning  som utspelar sig på Öland. Den förra var en av förra årets favoriter för mig, och jag blev inte besviken denna gången heller. Även denna utspelar sig både nu och förr, främst på ett gammalt fyrvaktarboställe där det har skett dödsfall många gånger gemon åren. 

Jag tyckte nog att den här historien var läskigare än den förra (eller så har jag bara förträngt hur otäck den andra var…), med mer spooky detaljer. 

Johan Theorin är mycket bra på att beskriva personer, miljöer och stämningar utan att bli för övertydlig. Även personer som inte spelar så stor roll i händelseförloppet ges en tydlig personlighet, och det gillar jag.

Det är också skönt med deckare där upplösningen blir något av en överraskning.

Rekommenderas! 

 Ännu en deckare med Alan Banks och Annie Cabbot. Jag har  gillat de tidigare böckerna, men antingen var denna rörigare skriven, eller så var jag dåligt koncentrerad när jag läste den här, för jag hade lite svårt att komma ihåg vilka personer som hörde till vilken av mordhistorierna. Men bortsett från det så är det en habil deckare. 

Jag kunde inte vänta länge med att läsa den sista delen av trilogin, den första och andra var ju så bra. Slutet såg länge ut att kunna gå hur som helst, men boken knyter ihop trådarna fint. De tre böckerna hör mycket ihop, det kunde nog egentligen lika gärna varit en enda (om än mycket lång) bok. Jag rekommenderar hela serien! 

n

Den andra boken i trilogin om Maureen O’Donnell. Jag gillade den första, och tvåan var ingen besvikelse. Det är konstigt, för trots att det mesta i böckerna är elände, med sexuella övergrepp på barn, mord, knarkhandel och prostitution, så är det ändå inte deppiga böcker. På något halvtrasigt/heltrasigt sätt har Maureen ändå goda vänner, och hon tar sig fram genom eländet som drabbar henne och hennes omgivning på ett rätt pragmatiskt sätt.

Jag har läst Denise Mina innan och gillade det mycket, och denna boken blev ingen besvikelse. En spännnande, välskriven deckare som dessutom inte har en polis i huvudrollen utan en vanlig människa som av olika anledningar hamnar mitt i en mordgåta. Bra!

Många deckare blir det…

Jag har läst flera böcker av Peter Robinson innan, och gillar dem verkligen. Jag är förtjust i Alan Banks, trots att han är en rätt ordinär deckarpolis. Och i denna bok löper det två parallella historier, det mord som Banks utreder nu, och det mord som inträffade 25 år tidigare. I boken får man inte bara följa Banks när han tar reda på vad som hände för 25 år sedan, utan man får följa den gamla utredningen som den utvecklade sig då.

Välskrivet och läsvärt!  

Jag satt tentavakt en hel dag, och läste ut "Pepparkakshuset" ungefär kvart över nio på morgonen. Mycket dåligt planerat, så på en kort paus passade jag på att smita inom ett antikvariat i närheten och köpte en pocket som såg bra ut. Efter att ha läst ungefär 50 sidor insåg jag att jag redan läst boken i fråga, men då hade jag i alla fall något att läsa under resten av dagen. Och jag kom inte ihåg upplösningen så det gick ju bra att läsa om.

Jag tror däremot att jag läste den på engelska förra gången, och att det kan ha varit därför det tog så lång tid för mig att upptäcka att det var en bok jag läst innan. Och så är ju Minotaur förlags böcker mycket snygga, men också mycket lika varandra på utsidan.

Nåja, boken var bra, en deckare med en journalist som huvudperson istället för en polis. Och deckare är ju mycket konsumtion för mig. Och detta var lättköpt och lättläst. Trevligt.  

Detta är tydligen första delen i en trilogi, Hammarbyserien, som är färdigskriven och bara väntar på att ges ut. En svensk deckare som behandlar en seriemördare, vilket ju låter rätt ordinärt, men trots det lyckas författaren med att få historien att kännas fräsch. Eller kanske inte just själva storyn, trots en twist i slutet känns "gåtan" inte så nyskapande, men däremot skildringen av polisarbetet och själva poliserna känns lite uppfriskande. Ingen verklighetsfråvänd och mediakåt polischef, ingen som är direkt övermelankolisk, och lite olika poliser får komma till tals. 

Jag ser fram emot nästa del.  

Oj, vilken skillnad det är på olika böcker. Inte bara i vad de handlar om, men även hur fort det går att läsa! Efter ett par ganska långsamma böcker, som tagit tid och varit lite sega att läsa, så är det nästan lite chockartat att återvända till Nessers driv i språket. Hej vad det gick fort att läsa!

Detta är den andra boken om polisen Gunnar Barbarotti, och den här gången är det en hel rad med mord som sker, och där mördaren skickar brev till Gunnar för att förvarna, eller snarare håna polisen.

Jag har hittills gillat allt jag läst av Nesser, och detta är inget undantag. Och att jag anade lösningen innan den presenterades gjorde att jag kände mig lite extra smart, och det är ju alltid trevligt.

Det här var en riktigt bra bok tyckte jag. Den handlar om Julia, vars pojke försvunniy i dimmorna på Alvaret för tjugo år sedan, om hennes liv som aldrig riktigt fortsatte efter det men som får en nystart när hennes far, nu en gammal man på servicehem, ber henne komma tillbaka till Öland. Han och hans vänner har nya teorier om vad som kan ha hänt.

Den nutida historien varvas med historien om Nils Kant, en legend om en yngling som för länge sedan spred skräck omkring sig i byn på Öland, och vad som hände i hans liv senare.

Det är en spännande historia, och författaren är mycket bra på att få fram de olika personernas sinnesstämningar och deras sätt att resonera. Särskilt hur Nils Kant rationaliserar sitt beteende är intressant att läsa tycker jag.

Slutet är spännande, och dessutom inte helt förutsägbart.

Rekommenderas!

Den sista delen i Stieg Larsson-trilogin, lika spännande den. Jag är ju väldigt förtjust i rättegångsscener i amerikanska filmer, och de kapitel som utspelade sig i rättssalen gjorde mig inte besviken, jag fnissade ganska ofta.

Möjligen retade det mig något att det fanns en person vars öde man aldrig fick veta. Men det är en petitess i sammanhanget

Andra boken om Paddy Meehan och jag gillade ju den förra och frågan är om inte denna var ännu bättre. Jag gillar att huvudpersonen känns som en riktig människa, inte som en stereotyp av hur en huvudperson i en deckare ska vara. Eftersom jag läser rätt många deckare kan man ibland bli trött på den trötte, cyniske, manlige polisen som dricker lite för mycket, är lite för ensam och är mkt intresserad av musik (opera eller rock från 60-talet).

Den kändes däremot ruggigare än den förra, med mer smuts och blod och knark och skit. Men ändå inte så att jag blundade när jag läste.

Det var andra boken i trilogin avklarad. Och även om jag sedan jag läste den första faktiskt träffat någon som inte gillade böckerna (som dessutom fick mig att börja reta mig på en sak i böckerna som jag inte ens tänkt på innan )så var denna också mycket spännande. Böcker som får mig att sträckläsa gillar jag. Men jag har en känsla av att jag kommer att glömma detaljerna ganska fort.

Så har äntligen även jag fått tummarna loss och börjat på Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Det märkliga med de här böckerna är att jag hittills inte träffat på någon som inte gillar dem. Man kan vara mer eller mindre entusiastisk, men ingen verkar tycka att det är dåligt.

Inte heller jag, visade det sig. Jag läste i stort sett hela under en dag när jag var hemma och var på väg och bli frisk från magsjuka. Och det var verkligen en bok jag ville sträckläsa, spännande, välskriven och med lite annorlunda persongalleri än vad man är van vid. Jag ser verkligen fram emot att läsa de andra två böckerna i serien.

Jag gillar verkligen Mark Billinghams deckare, "Sömntuta" är en av de mest spännande böcker jag läst. Slutet av den är som en spännande film, jag glömde nästan att andas. Hans andra böcker har inte varit lika andlöst spännande, men ändå bra.

Detta är den första av hans böcker som jag läst på engelska, och som vanligt förundrades jag över vilken annan stämning det genast ger i en bok. Varken bättre eller sämre egentligen, bara helt annorlunda.

I denna handlar det om ett brott som begåtts för längesedan, där den som erkände och sitter i fängelse för dådet plötsligt kanske kan vara oskyldig. Detta i kombination med organiserad brottslighet och olika "familjeorganisationer" som bråkar sinsemellan gör det till en rörig soppa för Thorne att ta sig igenom. Kanske var jag lite för trött när jag läste slutet för jag tror inte riktigt att jag förstod. Men bra var det.

En helt okej svensk deckare. Intressant med en seriemördare som dödar folk på ett sätt så att de verkar ha dött fridfullt i sömnen, vilket gör att det tar ett bra tag innan någon börjar misstänka något. För min del tog det i och för sig lite för lång tid innan läkaren (som har börjat misstänka en bakomliggande virussjukdom) och polisen som är kompisar faktiskt börjar prata om detta och kan dra några slutsatser av det. Och förutom att jag undrar om alla polischefer måste vara idioter i alla deckare så var det en schysst läsupplevelse.

En deckare igen, jag läser sådana rätt ofta. Jag tror inte jag har läst något av Denise Mina innan, och jag gillade den här. Trevligt med en deckare där huvudpersonen inte nödvändigtvis är en polis, här är det en springflicka med journalistambitioner på en tidning som är i centrum av berättelsen. Själva storyn var också bra, men tyvärr tyckte jag det var lite väl lätt att räkna ut hur det hängde ihop lite tidigt i boken. Men eftersom det var en välskriven bok var det ändå lätt att läsa den till slut.

Att välja en Agatha Christie är ju alltid ett säkert sätt att få en småputtrig mysig deckare som trixar sig fram mot en odramatisk men fiffig upplösning. Denna, en med Miss Marple i huvudrollen, är inte en av hennes bästa, men ändå helt okej som tidsfördriv. Just nu är jag mitt i en flytt, så mitt bokurval är just nu baserat rätt mycket på vad som ligger överst i boklådorna.