Jag ska inte skriva för mycket här om denna bok för att inte föregripa en viss boklunch på fredag. Men den var bra. Som vanligt när John Ajvide Lindqvist skrivit. Och läskig. Som vanligt när John Ajvide Lindqvist skrivit. Och jag läste ut den på 1½ dygn.
Jag stjäl en beskrivning på nätet "When the author of The Hayseed Chronicles, Arthur Hayman, is mown down by a concrete truck in Soho, his legacy passes to his widow, Martha, and her children - the fragile Rachel, and Luke, reluctantly immortalised as Luke Hayseed, the central character of his father’s books. But others want their share, particularly Laurie."
Men omdömet är mitt eget! Jag gillar den här boken. Hur personerna beskrivs, vad som händer, själva stämningen. Men jag tycker nog inte att den är så hysteriskt rolig som flera av omdömena som står på själva boken vill göra gällande. Den kan ju vara bra för det, men risken är ju att folk blir besvikna när de väntar sig en komedi och istället får ett drama.
Vilken liten söt sak! En historia jag blev helt glad av trots att den handlar om andra världskriget, tyskockupationen av Guernsey, koncentrationsläger och andra pigga saker. För på något sätt blir det ändå inte huvuddelen av boken, utan det blir de människor den handlar om. Boken är skriven som brev och telegram mellan de olika personerna, vilket jag först trodde skulle bli tröttsamt, men det var tvärtom en snabbläst och trevlig bok.
En gång i tiden förläste jag mig helt på Arto Paasilinna. Jag började med "Kollektivt självmord" utan att veta alls vad jag skulle vänta mig och blev så glatt överraskad att jag i rask takt läste en massa mer. Paasilinna har en väldigt speciell stil, det är torrt men roligt, drastiskt och finskt (antar jag, jag har iofs aldrig varit i Finland). Men det blev nog lite många på rad, för efter ett tag tyckte jag inte det var så roligt längre. Förutom "Kollektivt självmord" var jag mycket förtjust i "Åskgudens son", men de andra tyckte jag lätt blev lite repetetiva. Var och en för sig hade de nog varit utmärkta.
Nu var det flera år sedan jag läste något, så när jag snubblade över "Uppdrag: Skyddsängel" passade jag på att läsa den. Och visst är det drastiskt och finskt, torrt men roligt.
David Sedaris är en av mina favoritförfattare, men tidigare har jag inte läst något av honom, bara hört ljudböcker där han själv varit uppläsare. Det är en lite annan sak att läsa, allvaret kommer fram mer när man inte hör hans egna humoristiska betoningar och konstpauser.
Alla de böcker jag hört eller läst har varit anekdotiska självbiografier där har beskriver sitt liv och sin familj i olika skeden i livet och i olika situationer. Han skriver om hur det var att växa upp som en stilsnobb i Raleigh, North Carolina. I andra böcker har han skrivit om hur det var att komma ut som homosexuell inför hans föräldrar, hur det är att bo i Paris när man är en amerikan som knappt behärskar franska och andra vitt skilda händelser i hans liv.
Om det inte var för att dråplig är ett ord som jag har mycket svårt för, så skulle jag nog ändå använda det för att beskriva de historier han skriver
