Ja jag förstår väl egentligen vad den (de?) som skrivit den här boken är ute efter. Det är en parodi på Da vinci-koden, och det drivs hejdlöst med originalets fokus på detaljer, sådana som har bäring på historien och sådana som inte har det, och med en hel del andra saker.
Jag tycker kanske inte att det håller för en hel bok, även om den är oerhört kort.
En lite lustig bok om Izzy Spellman, som växt upp mitt i en familj som inte skiljer så mycket på fritid och familjeföretaget Spellmans detektivbyrå, och som därför kanske har lite svårt att veta vad som räknas som normalt intresse för sin omvärld och vad som är spionage och personförföljelse.
Det är en rätt kul historia, och det blir nog ännu lite bättre av att den inte alltid bara försöker vara rolig utan också ger en goda möjligheter att känna sympati för de personer som beskrivs och de berättelser som boken består av.
Johan Teorin har skrivit ännu en spännande deckare med spöklik stämning som utspelar sig på Öland. Den förra var en av förra årets favoriter för mig, och jag blev inte besviken denna gången heller. Även denna utspelar sig både nu och förr, främst på ett gammalt fyrvaktarboställe där det har skett dödsfall många gånger gemon åren.
Jag tyckte nog att den här historien var läskigare än den förra (eller så har jag bara förträngt hur otäck den andra var…), med mer spooky detaljer.
Johan Theorin är mycket bra på att beskriva personer, miljöer och stämningar utan att bli för övertydlig. Även personer som inte spelar så stor roll i händelseförloppet ges en tydlig personlighet, och det gillar jag.
Det är också skönt med deckare där upplösningen blir något av en överraskning.
Rekommenderas!
Ännu en deckare med Alan Banks och Annie Cabbot. Jag har gillat de tidigare böckerna, men antingen var denna rörigare skriven, eller så var jag dåligt koncentrerad när jag läste den här, för jag hade lite svårt att komma ihåg vilka personer som hörde till vilken av mordhistorierna. Men bortsett från det så är det en habil deckare.
