Chlott läser

 Jag började läsa Rob Rummel-Hudsons blogg någon gång runt kanske 2001 (på den tiden bloggar kallades web journals eller möjligen bara att man hade en hemsida ), jag minns inte exakt när. Det var åtminstone omkring tiden när hans dotter Schuyler föddes, men det som drog mig till hans sajt var hans skrivande om allt från småsmå vardagliga detaljer till hans åsikter (rätt så liberala och pacifistiska), och den humor han använde för att understryka vad han ville ha sagt. Han hade också en skräckblandad förtjusning inför papparollen som jag verkligen gillade. 

Efter ett par år när Schuyler inte började prata kom hans liv och därmed också hans skrivande att alltmer handla om sökandet efter vad det var som inte stämde, och tack vare hans osentimentala men känslosamma sätt att skriva om deras liv var det omöjligt att sluta läsa. 

För ett par år sedan bestämde Rob sig för att skriva en bok om deras sökade efter en diagnos, och den efterföljande kampen för att skolor och andra i Schuylers omvärld inte ska sätta krokben för hennes liv. 

Boken var lika välskriven som hans skrivande på nätet, och trots att jag har varit med hela vägen och läst på nätet om det som boken handlar om var det intressant att läsa om det som en sammanhängande historia. 

Vill man läsa Robs blog heter den Fighting monsters with rubber swords. Vill man se den (numera något redigerade) sajt där jag började läsa honom heter den Darn Tootin’

Så blev jag då äntligen färdig att läsa Gregorius. Jag antar att premissen är känd för de flesta vid det här laget, Bengt Ohlsson tar en figur ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och ger honom en egen röst och en bakgrundshistoria. 

Det är en idé som är så bra att man önskar att man kommit på den själv, att genom att  vända perspektivet också vända läsarens uppfattning om hela ursprungshistorien och personerna den handlar om. Det är skickligt gjort, att utan att rucka på detaljerna i originalberättelsen ändå så helt ändra på den. 

Tyvärr tycker jag nog ändå att det blir lite trist emellanåt, kanske räcker inte den fiffiga idén för att jag ska tycka att boken är fascinerande hela vägen igenom. Men det är oerhört välskrivet, och jag skulle absolut rekommendera andra att läsa den.

Nu väntar jag bara på att någon i sin tur skriver en bok om Intendent Hansson.