Jag har inte läst något av Jens Liljestrand innan (förutom det han skrev i Lundagård), men den här novellsamlingen gillade jag verkligen. Det är väldigt olika noveller, olika långa, olika fokus, olika huvudpersoner, men samtidigt är de oväntat sammanhållna. Och roliga mitt i melankolin.
Jag trodde inte att jag skulle gilla den här boken, men den var faktiskt svår att lägga ifrån sig. Den utspelar sig i Italien och följer några olika personer, en tonårig pojke, hans skinnskalle till pappa och deras fattiga liv, pappans två vänner, den ena en aning sär och den andra trånande efter sin före detta fru, socialarbetaren som besöker far och son en gång i månaden för att se att de sköter sig, och egentligen en handfull personer till. Boken är uppdelad i före, under och efter en händelserik och stormig natt, och den var spännande och välskriven. Trots alla tragiska människor, händelser och liv, blev boken ändå aldrig övertragisk.
Jag har läst Denise Mina innan och gillade det mycket, och denna boken blev ingen besvikelse. En spännnande, välskriven deckare som dessutom inte har en polis i huvudrollen utan en vanlig människa som av olika anledningar hamnar mitt i en mordgåta. Bra!
En samling texter som på olika sätt handlar om Bruce Springsteen. Jag gillade den verkligen, men man har nog inte så mycket utbyte av den om man inte gillar Springsteen. Den kräver i och för sig inte mycket förkunskaper, jag gillar Springsteen men kan inte kanon innan och utan och hade ändå stort nöje av läsandet.
Som alltid med en antologi gillar man vissa texter mer än andra och de jag hade mest utbyte av Mats Olsson (som vanligt är han en lysande skribent som tar så kallad populärkultur på allvar), Clara Törnvall (om att som kvinna identifiera sig med manliga konstnärer), Oskar Hammarkrantz (som skriver om att gilla Springsteen även om man egentligen inte vill) och Ulf Stolt (som skriver om en pilgrimsresa till Asbury Park han gjorde som 20-åring och där han mötte Springsteen).
Allra mest gillade jag Erik Hörnfeldts text som är ett tidsdokument om hur det var att gilla musik i Sverige på 70-talet och hur det kommer sig att Springsteens spelning på Stockholms konserthus 1975 räknas som en sådan klassiker.
En födelsedagspresent som blivit liggande och som jag äntligen kom loss och började läsa under helgledigheten. Det tog ett tag att komma in i den, kanske framför allt för att den är skriven på "riktig" engelska. Det märks att författaren har ett lustfyllt förhållande till språk, och när jag kom in i det var det en fröjd att läsa.
Boken följer några personer i 40-talets London. Personerna är löst kopplade till varandra, och har alla olika historier att berätta eller i många fall låta bli att berätta. Bokens första och längsta del utspelar sig under 1949, sedan följer en bit som utspelar sig 1944 och sist en ganska kort del som med ett par historier från 1941.
Greppet med att följa historierna bakåt i tiden skulle kunna bli rörigt eller irriterande, men det är välgjort och därmed blir det spännande. Egentligen tror jag att man skulle kunna vilken som av de tre delarna som en enskild, egen historia, och det är skickligt gjort att få till.
Målet var ju 50 böcker på ett år, och riktigt så blev det inte. 43 är inte så pjåkigt ändå, och vid närmre eftertanke hade inte 50 varit omöjligt med tanke på att jag hade ett par perioder på 2-3 veckor då jag knappt läste något överhuvudtaget.
Det har varit spännande att se hur många böcker det skulle bli, och framför allt känns det bra att ha en lista över de böcker jag läst under 2008. Tänk om jag börjat föra en sådan lista när jag började läsa för 30 år sedan!
Men bättre sent än aldrig, så jag fortsätter dokumentera här vad jag läst. Numreringen börjar om, så att det går lätt att se om det kanske blir 50 böcker under 2009 istället. 
)
Gott nytt läsår 2009!
