Chlott läser

Bodil Malmsten är briljant. Varje gång jag läser något hon har skrivit blir jag liksom helt glad och varm över att en så skicklig författare finns och att jag har förmånen att få läsa. 

Detta är, som det står på Bodil Malmstens egen hemsida, "en loggbok, en journal, en dagslägesberättelse, en bildningsroman med början och slut". 

Små och stora iakttagelser, och framför allt ett språk som gör mig glad och svartsjuk på en gång. Den som ändå kunde skriva så.  

Jag har länge tänkt att jag skulle läsa något av Bengt Ohlsson, och jag trodde nog att det skulle bli Gregorius som kom först, men av någon anledning låg denna plötsligt i min att läsa-hög, så den blev läst i julas. 

Och vilken bra bok! När jag väl kom över känslan av att "snart kommer det att hända något helt Dåligt och Jobbigt", så blev berättelsen om Karens konvalescens en njutning. Karens återhämtar sig i lika delar från en biloycka och ett strandat förhållande, och det är hennes inre röst som berättar om hur hon långsamt ändrar på flera saker i sitt gamla liv och hittar ett nytt. Hur jag än skriver om detta låter det mycket hurtigare och mindre känslosamt än vad boken i själva verket är. 

Jag rekommenderar den verkligen, och kommer absolut att snart läsa mer av Bengt Ohlsson. 

Många deckare blir det…

Jag har läst flera böcker av Peter Robinson innan, och gillar dem verkligen. Jag är förtjust i Alan Banks, trots att han är en rätt ordinär deckarpolis. Och i denna bok löper det två parallella historier, det mord som Banks utreder nu, och det mord som inträffade 25 år tidigare. I boken får man inte bara följa Banks när han tar reda på vad som hände för 25 år sedan, utan man får följa den gamla utredningen som den utvecklade sig då.

Välskrivet och läsvärt!  

Det här förstod jag inte riktigt. Det är en bok med flera historier som har med varandra att göra, en svenska som följer med sin man till Latinamerika med två flickor, den ena dottern följs, dessutom den tjänstekvinna som följer med huset de flyttar in i, och en kvinna som bor på en bondgård utanför staden. Deras öde hör samman genom två tvillingpojkar som lämnas övergivna och senare adopteras.

Jag antar att boken skulle kunnas gripande, men jag tyckte mest att den var splittrad och inte så intressant.   

Jag satt tentavakt en hel dag, och läste ut "Pepparkakshuset" ungefär kvart över nio på morgonen. Mycket dåligt planerat, så på en kort paus passade jag på att smita inom ett antikvariat i närheten och köpte en pocket som såg bra ut. Efter att ha läst ungefär 50 sidor insåg jag att jag redan läst boken i fråga, men då hade jag i alla fall något att läsa under resten av dagen. Och jag kom inte ihåg upplösningen så det gick ju bra att läsa om.

Jag tror däremot att jag läste den på engelska förra gången, och att det kan ha varit därför det tog så lång tid för mig att upptäcka att det var en bok jag läst innan. Och så är ju Minotaur förlags böcker mycket snygga, men också mycket lika varandra på utsidan.

Nåja, boken var bra, en deckare med en journalist som huvudperson istället för en polis. Och deckare är ju mycket konsumtion för mig. Och detta var lättköpt och lättläst. Trevligt.  

Detta är tydligen första delen i en trilogi, Hammarbyserien, som är färdigskriven och bara väntar på att ges ut. En svensk deckare som behandlar en seriemördare, vilket ju låter rätt ordinärt, men trots det lyckas författaren med att få historien att kännas fräsch. Eller kanske inte just själva storyn, trots en twist i slutet känns "gåtan" inte så nyskapande, men däremot skildringen av polisarbetet och själva poliserna känns lite uppfriskande. Ingen verklighetsfråvänd och mediakåt polischef, ingen som är direkt övermelankolisk, och lite olika poliser får komma till tals. 

Jag ser fram emot nästa del.  

Jag såg Jenny Diski bli intervjuad på TV en gång för några månader sedan. Det var en ren slump, jag zappade mig in i en författarintervju och blev kvar för hon verkade så rolig. Hon vill helst att ingenting ska hända. Då mår hon som bäst. Och om hon slipper träffa någon.

Hur detta får henne att vilja resa först med båt över Atlanten och sedan med tåg runt USA det är svårt att förklara, men hon bestämmer sig ändå för det, och skriver i denna bok om sina upplevelser och kanske framför allt möten med andra resenärer.

Jag gillar verkligen hennes sätt att berätta, det är rätt roliga (och i vissa fall tragiska) typer hon träffar på, och under tiden får man också lite insikt i tågtrafiken i USA, och i viss mån lite bakgrund också. Läsvärt!