Chlott läser

Det närmaste jag har kommit Bob Hansson innan är att vi åkte X2000 i samma kupé från Stockholm nu i höstas. Och det är ju inte särskilt nära. 

Men ÅH vad jag tyckte om den här boken. Handlar om en 58-årig nyhjärttransplanterad betongarbetare, som inte vill vara sjukpensionär och inte vill vara ensam, men har blivit bådadera. Han påminner en del om huvudpersonerna i alla mina uppsatser på den tiden jag skrev uppsatser, en ensam medelålders man med tydlig inre monolog, men det här är naturligtvis mycket bättre skrivet än något jag någonsin åstadkom. Tänkvärt och roligt. 

Oj, vilken skillnad det är på olika böcker. Inte bara i vad de handlar om, men även hur fort det går att läsa! Efter ett par ganska långsamma böcker, som tagit tid och varit lite sega att läsa, så är det nästan lite chockartat att återvända till Nessers driv i språket. Hej vad det gick fort att läsa!

Detta är den andra boken om polisen Gunnar Barbarotti, och den här gången är det en hel rad med mord som sker, och där mördaren skickar brev till Gunnar för att förvarna, eller snarare håna polisen.

Jag har hittills gillat allt jag läst av Nesser, och detta är inget undantag. Och att jag anade lösningen innan den presenterades gjorde att jag kände mig lite extra smart, och det är ju alltid trevligt.

Ännu en födelsedagspresent. Boken handlar om John Ames, en präst i en småstad i Iowa, som på gamla dar vill lämna något till sin son. John har blivit far som ganska gammal och vill därför skriva ett brev där han kan återge sin historia och även lite om hans fars och farfars historia vidare, så att sonen ska kunna läsa om det när han blir lite äldre.

Det är en lågmäld historia, om hur man förhåller sig till sina förfäder och söner, hur John förhåller sig till sin yngre fru, till sin församling och till livet i allmänhet. Jag gillar boken, även om jag nog snabbskummade en del av de teologiska resonemangen som inte kändes så intressanta för mig.