Chlott läser

Andra boken om Paddy Meehan och jag gillade ju den förra och frågan är om inte denna var ännu bättre. Jag gillar att huvudpersonen känns som en riktig människa, inte som en stereotyp av hur en huvudperson i en deckare ska vara. Eftersom jag läser rätt många deckare kan man ibland bli trött på den trötte, cyniske, manlige polisen som dricker lite för mycket, är lite för ensam och är mkt intresserad av musik (opera eller rock från 60-talet).

Den kändes däremot ruggigare än den förra, med mer smuts och blod och knark och skit. Men ändå inte så att jag blundade när jag läste.

Jag har dragit mig för att skriva om denna, för jag kan inte alls komma underfund om vad jag tycker om den. På ett sätt är historien fängslande. Den handlar om ett par som precis i början av boken får veta att de ska få ett barn, och som samtidigt blir vän med en kvinna som påverkar dem båda djupt, och de blir båda förälskade i henne.

Som sagt, på ett sätt blev jag intresserad av historien, men samtidigt kändes det hela tiden som om författaren var så väldigt medveten om vilken speciell historia hon försökte berätta, att det kändes en aning konstlat alltihop.

Jag gillar noveller, men har svårt för novellsamlingar. En novell i taget är för kort stund att läsa, så oftast läser jag tre-fyra stycken i taget, och det är rätt sällan de vinner på det, snarare tvärtom.

Den här gången bestämde jag mig för att ha en annan bok igång samtidigt, och bara läsa en novell per kväll och sen läsa i romanen resten av tiden och det var bättre. Och vilka noveller! Jag gillar verkligen Jonas Karlssons stil och gillade det underfundiga i historierna. Rekommenderas!

En överraskning, faktiskt. Jag hade väntat mig något betydligt mer pastellartat av baksidestexten. Boken handlar om Sophie, nybliven änka vid 36 år, som bryter ihop, flyttar, träffar ny man och startar café. Särskilt början, med beskrivningen av hur hon bryter ihop kändes mycket mer realistisk än vad jag hade trott. Jag hade väntat mig en med slapstickartad chicklit-framställning av hur tokigt det kan bli när man blir galen av sorg.

Och även om slutet väl känns rätt så förutsägbart, så var det ändå en trevlig bok med betydligt mer substans än jag hade väntat mig.

Idén med denna bok, att beskriva en ganska kort period i en familjs liv ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv, tyckte jag var ganska bra. Det är en mamma som är otrogen, en pappa som får någon sorts panikångest, en dotter som ska gifta sig med en man som varken hon eller någon annan i familjen är så förtjust i och en son som inte riktigt har bestämt sig för att satsa på sitt förhållande men som blir förtvivlad när det plötsligt tar slut.

Det var en helt okej bok, men jag kom aldrig riktigt in i den. Det kan i och för sig bero på att jag bara läst den i småportioner, aldrig fått en längre stund att läsa. Men den är ju inte alls lika bra som den förra boken jag läste av Mark Hadden "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten". Det är en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Det var andra boken i trilogin avklarad. Och även om jag sedan jag läste den första faktiskt träffat någon som inte gillade böckerna (som dessutom fick mig att börja reta mig på en sak i böckerna som jag inte ens tänkt på innan )så var denna också mycket spännande. Böcker som får mig att sträckläsa gillar jag. Men jag har en känsla av att jag kommer att glömma detaljerna ganska fort.