Chlott läser

Mycket snabbläst. Och bra på något sätt. Men jag blev lite trött också. På flera plan. Dels så klart av att vi lever i ett samhälle där strukturerna fortfarande ser ut såhär, att det är så förbenat svårt att leva jämställt trots alla goda intentioner i världen. Men dels av att jag tyckte nog att det var lite att ta i det här. Det vågar man knappt säga, "för det vet man minsann inte förrän man är där".

Men en bra bok, jag gillade att den utspelade sig under flera tidsperioder: nu, när huvudpersonen träffade sin man och även i hennes barndom.

Detta är ett typiskt symptom på att vi inte har packat upp våra böcker än, så jag fick ta något som låg överst i en av kassarna. Och hade det inte varit så hade jag nog inte plockat ut denna bok ur hyllan för att läsa. Men det är ju bra att få utöka sina horisonter lite emellanåt.

Boken är i alla fall en självbiografisk skildring av Olof Lagercrantz, med fokus på året 1966-1967. Lagercrantz var då en av två chefredaktörer på DN, och det stormade en del inför riksdagsvalet 1968. Med utgångspunkt från detta skildras också en del andra perioder i hans liv. Det är ganska intressant emellanåt, men det är rätt mycket name-dropping och det är inte alla namn jag känner till.

Intressantast tycker jag nog skildringen av förhållandet till Bonnierfamiljen och styrelsen gentemot de som sköter den dagliga driften av tidningen.

En deckare igen, jag läser sådana rätt ofta. Jag tror inte jag har läst något av Denise Mina innan, och jag gillade den här. Trevligt med en deckare där huvudpersonen inte nödvändigtvis är en polis, här är det en springflicka med journalistambitioner på en tidning som är i centrum av berättelsen. Själva storyn var också bra, men tyvärr tyckte jag det var lite väl lätt att räkna ut hur det hängde ihop lite tidigt i boken. Men eftersom det var en välskriven bok var det ändå lätt att läsa den till slut.

Att välja en Agatha Christie är ju alltid ett säkert sätt att få en småputtrig mysig deckare som trixar sig fram mot en odramatisk men fiffig upplösning. Denna, en med Miss Marple i huvudrollen, är inte en av hennes bästa, men ändå helt okej som tidsfördriv. Just nu är jag mitt i en flytt, så mitt bokurval är just nu baserat rätt mycket på vad som ligger överst i boklådorna.

Jag läste Doktor Glas på gymnasiet, men som vanligt med böcker jag läst en gång mindes jag väldigt lite av den. Eftersom jag tänkte att jag skulle läsa Gregorius snart tyckte jag det var bäst att fräscha upp minnet en aning.

Jag gillar historien, och den gick snabbt att läsa. Däremot tycker jag nog att den käre doktorn är lite väl gnällig för att jag ska bli riktigt engagerad i honom. Om man nu inte är nöjd med sitt liv som ensling så kan man ju tex ta del av lite mer socialt liv, eftersom det inte verkar saknas möjligheter till det, istället för att sitta på sin kammare och tycka att man är så stackars.