Chlott läser

Jag ska inte skriva för mycket här om denna bok för att inte föregripa en viss boklunch på fredag. Men den var bra. Som vanligt när John Ajvide Lindqvist skrivit. Och läskig. Som vanligt när John Ajvide Lindqvist skrivit. Och jag läste ut den på 1½ dygn.

Jag stjäl en beskrivning på nätet "When the author of The Hayseed Chronicles, Arthur Hayman, is mown down by a concrete truck in Soho, his legacy passes to his widow, Martha, and her children - the fragile Rachel, and Luke, reluctantly immortalised as Luke Hayseed, the central character of his father’s books. But others want their share, particularly Laurie."

Men omdömet är mitt eget! Jag gillar den här boken. Hur personerna beskrivs, vad som händer, själva stämningen. Men jag tycker nog inte att den är så hysteriskt rolig som flera av omdömena som står på själva boken vill göra gällande. Den kan ju vara bra för det, men risken är ju att folk blir besvikna när de väntar sig en komedi och istället får ett drama. 

Vilken liten söt sak!  En historia jag blev helt glad av trots att den handlar om andra världskriget, tyskockupationen av Guernsey, koncentrationsläger och andra pigga saker. För på något sätt blir det ändå inte huvuddelen av boken, utan det blir de människor den handlar om. Boken är skriven som brev och telegram mellan de olika personerna, vilket jag först trodde skulle bli tröttsamt, men det var tvärtom en snabbläst och trevlig bok.

En gång i tiden förläste jag mig helt på Arto Paasilinna. Jag började med "Kollektivt självmord" utan att veta alls vad jag skulle vänta mig och blev så glatt överraskad att jag i rask takt läste en massa mer. Paasilinna har en väldigt speciell stil, det är torrt men roligt, drastiskt och finskt (antar jag, jag har iofs aldrig varit i Finland). Men det blev nog lite många på rad, för efter ett tag tyckte jag inte det var så roligt längre. Förutom "Kollektivt självmord" var jag mycket förtjust i "Åskgudens son", men de andra tyckte jag lätt blev lite repetetiva. Var och en för sig hade de nog varit utmärkta.

Nu var det flera år sedan jag läste  något, så när jag snubblade över "Uppdrag: Skyddsängel"  passade jag på att läsa den. Och visst är det drastiskt och finskt, torrt men roligt.

David Sedaris är en av mina favoritförfattare, men tidigare har jag inte läst något av honom, bara hört ljudböcker där han själv varit uppläsare. Det är en lite annan sak att läsa, allvaret kommer fram mer när man inte hör hans egna humoristiska betoningar och konstpauser. 

Alla de böcker jag hört eller läst har varit anekdotiska självbiografier där har beskriver sitt liv och sin familj i olika skeden i livet och i olika situationer. Han skriver om hur det var att växa upp som en stilsnobb i Raleigh, North Carolina. I andra böcker har han skrivit om hur det var att komma ut som homosexuell inför hans föräldrar, hur det är att bo i Paris när man är en amerikan som knappt behärskar franska och andra vitt skilda händelser i hans liv. 

Om det inte var för att dråplig är ett ord som jag har mycket svårt för, så skulle jag nog ändå använda det för att beskriva de historier han skriver 

Boken handlar om några av de personer som bor i Yacoubians hus, ett hyreshus i centrala Kairo. Flera olika historier berättas parallellt, och jag har svårt att hålla isär vilka personer som är vilka. För min del hade boken vunnit på att författaren fokuserat på något färre livsöden och då kunnat skriva lite mer om var historia. Det fanns flera berättelser jag känder att jag kunde blivit mer tagen av om jag sluppit koncentrera mig på att komma ihåg vem som var vem hela tiden. 

En bok som jag gärna hade tyckt bättre om. 

Den enda bok jag läst av Paul Auster innan är Dårskaper i Brooklyn, och den tyckte jag mycket om. 

Det var intressant att läsa en bok av Auster på engelska, den förra var översatt. På något sätt tyckte jag ändå att jag fick samma intryck av språket, vilket väl tyder på att det var en bra översättning.  

Moon Palace handlar om Marco Stanley Foog, som växer upp föräldralös, och som berättar olika historier som spänner över flera generationer och som visar sig höra ihop på ett eller annat sätt. Varje av dessa historier hade nog egentligen kunnat bli till en helt egen bok, men det blir ändå inte för mycket att slå ihop dem i en. Möjligen kunde jag varit utan återberättningen av handlingen i en bok som en av figurerna i boken skrev som ung, men annars hade jag stor behållning av hela boken.

Ja jag förstår väl egentligen vad den (de?) som skrivit den här boken är ute efter. Det är en parodi på Da vinci-koden, och det drivs hejdlöst med originalets fokus på detaljer, sådana som har bäring på historien och sådana som inte har det, och med en hel del andra saker.

Jag tycker kanske inte att det håller för en hel bok, även om den är oerhört kort.  

En lite lustig bok om Izzy Spellman, som växt upp mitt i en familj som inte skiljer så mycket på fritid och familjeföretaget Spellmans detektivbyrå, och som därför kanske har lite svårt att veta vad som räknas som normalt intresse för sin omvärld och vad som är spionage och personförföljelse. 

Det är en rätt kul historia, och det blir nog ännu lite bättre av att den inte alltid bara försöker vara rolig utan också ger en goda möjligheter att känna sympati för de personer som beskrivs och de berättelser som boken består av. 

Johan Teorin har skrivit ännu en spännande deckare med spöklik stämning  som utspelar sig på Öland. Den förra var en av förra årets favoriter för mig, och jag blev inte besviken denna gången heller. Även denna utspelar sig både nu och förr, främst på ett gammalt fyrvaktarboställe där det har skett dödsfall många gånger gemon åren. 

Jag tyckte nog att den här historien var läskigare än den förra (eller så har jag bara förträngt hur otäck den andra var…), med mer spooky detaljer. 

Johan Theorin är mycket bra på att beskriva personer, miljöer och stämningar utan att bli för övertydlig. Även personer som inte spelar så stor roll i händelseförloppet ges en tydlig personlighet, och det gillar jag.

Det är också skönt med deckare där upplösningen blir något av en överraskning.

Rekommenderas! 

 Ännu en deckare med Alan Banks och Annie Cabbot. Jag har  gillat de tidigare böckerna, men antingen var denna rörigare skriven, eller så var jag dåligt koncentrerad när jag läste den här, för jag hade lite svårt att komma ihåg vilka personer som hörde till vilken av mordhistorierna. Men bortsett från det så är det en habil deckare. 

Jag tror faktiskt inte jag har läst något av Paul Auster innan, så det var kanske på tiden. En söt historia om en nyligen frånskild och cancerbotad man, hans systerson, systersonens arbetsgivare, och vad som händer när de oväntat får ta hand systersonens systerdotter.

(Visst är det intressant hur många olika sätt man kan beskriva en bok på? Vad man väljer att fokusera på, om det är de yttre eller inre händelserna, om man främst beskriver handlingen eller språket osv. Sånt kan jag fundera mycket på.)

En välskriven bok som var snabbläst och småputtrig.  

Jag kunde inte vänta länge med att läsa den sista delen av trilogin, den första och andra var ju så bra. Slutet såg länge ut att kunna gå hur som helst, men boken knyter ihop trådarna fint. De tre böckerna hör mycket ihop, det kunde nog egentligen lika gärna varit en enda (om än mycket lång) bok. Jag rekommenderar hela serien! 

Även om jag läser väldigt många brittiska deckare är det ibland befriande att läsa något som utspelar sig i en helt annan kultur, en helt annan värld. Boken utspelar sig i Afganistan och handlar om Mariam, som gifts bort , och Laila, som många år senare gifts bort som andra hustru till samma man, och hur dessa två kvinnor tvingas skapa någon form av relation även med varandra. Men mest tycker jag ändå att boken handlar om Afganistan, och landets utveckling under 30 år. 

De flesta jag känner som läst denna och Flyga Drake av samme författare brukar tycka att Tusen strålande solar är bättre. Jag tycker att de är svåra att jämföra. De handlar om så olika saker. Men även om jag tyckte att denna var en mycket mycket bra bok så blev jag nog ändå mer tagen av Flyga Drake.

n

Den andra boken i trilogin om Maureen O’Donnell. Jag gillade den första, och tvåan var ingen besvikelse. Det är konstigt, för trots att det mesta i böckerna är elände, med sexuella övergrepp på barn, mord, knarkhandel och prostitution, så är det ändå inte deppiga böcker. På något halvtrasigt/heltrasigt sätt har Maureen ändå goda vänner, och hon tar sig fram genom eländet som drabbar henne och hennes omgivning på ett rätt pragmatiskt sätt.

 Jag började läsa Rob Rummel-Hudsons blogg någon gång runt kanske 2001 (på den tiden bloggar kallades web journals eller möjligen bara att man hade en hemsida ), jag minns inte exakt när. Det var åtminstone omkring tiden när hans dotter Schuyler föddes, men det som drog mig till hans sajt var hans skrivande om allt från småsmå vardagliga detaljer till hans åsikter (rätt så liberala och pacifistiska), och den humor han använde för att understryka vad han ville ha sagt. Han hade också en skräckblandad förtjusning inför papparollen som jag verkligen gillade. 

Efter ett par år när Schuyler inte började prata kom hans liv och därmed också hans skrivande att alltmer handla om sökandet efter vad det var som inte stämde, och tack vare hans osentimentala men känslosamma sätt att skriva om deras liv var det omöjligt att sluta läsa. 

För ett par år sedan bestämde Rob sig för att skriva en bok om deras sökade efter en diagnos, och den efterföljande kampen för att skolor och andra i Schuylers omvärld inte ska sätta krokben för hennes liv. 

Boken var lika välskriven som hans skrivande på nätet, och trots att jag har varit med hela vägen och läst på nätet om det som boken handlar om var det intressant att läsa om det som en sammanhängande historia. 

Vill man läsa Robs blog heter den Fighting monsters with rubber swords. Vill man se den (numera något redigerade) sajt där jag började läsa honom heter den Darn Tootin’

Så blev jag då äntligen färdig att läsa Gregorius. Jag antar att premissen är känd för de flesta vid det här laget, Bengt Ohlsson tar en figur ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och ger honom en egen röst och en bakgrundshistoria. 

Det är en idé som är så bra att man önskar att man kommit på den själv, att genom att  vända perspektivet också vända läsarens uppfattning om hela ursprungshistorien och personerna den handlar om. Det är skickligt gjort, att utan att rucka på detaljerna i originalberättelsen ändå så helt ändra på den. 

Tyvärr tycker jag nog ändå att det blir lite trist emellanåt, kanske räcker inte den fiffiga idén för att jag ska tycka att boken är fascinerande hela vägen igenom. Men det är oerhört välskrivet, och jag skulle absolut rekommendera andra att läsa den.

Nu väntar jag bara på att någon i sin tur skriver en bok om Intendent Hansson.   

Jag har inte läst något av Jens Liljestrand innan (förutom det han skrev i Lundagård), men den här novellsamlingen gillade jag verkligen. Det är väldigt olika noveller, olika långa, olika fokus, olika huvudpersoner, men samtidigt är de oväntat sammanhållna. Och roliga mitt i melankolin.

Jag trodde inte att jag skulle gilla den här boken, men den var faktiskt svår att lägga ifrån sig. Den utspelar sig i Italien och följer några olika personer, en tonårig pojke, hans skinnskalle till pappa och deras fattiga liv, pappans två vänner, den ena en aning sär och den andra trånande efter sin före detta fru, socialarbetaren som besöker far och son en gång i månaden för att se att de sköter sig, och egentligen en handfull personer till. Boken är uppdelad i före, under och efter en händelserik och stormig natt, och den var spännande och välskriven. Trots alla tragiska människor, händelser och liv, blev boken ändå aldrig övertragisk.  

Jag har läst Denise Mina innan och gillade det mycket, och denna boken blev ingen besvikelse. En spännnande, välskriven deckare som dessutom inte har en polis i huvudrollen utan en vanlig människa som av olika anledningar hamnar mitt i en mordgåta. Bra!