Chlott läser

En noir-historia om gangstrar och den undre världen i en stad, som handlar om mjukisdjur, kan det verkligen vara något? Ja faktiskt, tyckte jag nog. Men ett oerhört frustrerande slut. 

Jag fuskar lite och snor Bokus beskrivning: 

 "Yates är Futurist. Han tjänar löjligt mycket pengar på att fara världen runt och förutspå vår framtida livsstil för regeringar, pampar och andra i det multinationella toppskiktet. Yates ger folk vad de vill ha. Ena dagen talar han inför avgångsklasserna på en bibelskola i Virginia om Guds framtid och nästa håller han inledningsanförandet om porrens framtid på en konferens för distributörer av vuxenfilm i Vegas - och får stående ovationer av båda.

En putslustig bok om curlingföräldrar. Och hur några curlingföräldrar lär sig att slappna av lite.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle gilla denna så mycket som jag gjorde, jag var rädd att  det parodiska inte skulle hålla hela boken igenom. Men även om slutet var en aning förutsägbart så fnissade jag en hel del under tiden jag läste den. Och ibland är det alldeles nog.

Utspelar sig i Sydafrika, huvudpersonen Faith växer upp på en gård med en handelsresande pappa och en grönsaksodlande mamma. När föräldrarna separerar blir hennes mamma, som redan innan verkar ha varit en aning frikopplad från verkligheten, mer och mer deprimerad. Faith lever i en värld som enligt hennes mamma befolkas av älvor, goda och onda, och får ibland själv svårt att skilja vad som händer på riktigt och vad som är fantasi. 

Andra delen av boken utspelar sig 15 år senare, när mamman dör och Faith åker tillbaka till gården för att konfrontera sina minnen, och försöka ta reda på vad som egentligen hände.

Det är alltid spännande med böcker som utspelar sig utanför den  västerländska världen tycker jag. Och denna var välskriven och grep tag i mig.

Jag visste knappt någonting om Haijby-affären innan jag läste den här boken, så det var både intressant och spännande. Kurt Haijby hade ett förhållande med Gustav V, och boken handlar om honom, och vad som gjordes för att tysta ner denna och andra relationer kungen hade.

"En roman med verklighetsbakgrund" kallar författarna detta, och det är klart att de då kan ta sig en del friheter och beskriva vad personerna tänkt etc, men jag tycker inte alls det stör utan snarare gör historien mer levande och intressant.

Extra pluspoäng på att författarna avhåller sig från att göra någon till tydligt offer eller tydlig skurk. 

 En biografi skriven av kvällstidningsjournalister, skriven om Zlatan Ibrahimovic som inte har mycket till över för kvällstidningsjournalister (eller några andra journalister emellanåt), kan det vara något? Jadå, det tycker jag nog. Särskilt första halvan, som handlar om Zlatans uppväxt med familj, vänner och fotbollsklubbar i Malmö. Andra halvan, med proffsklubbar och mediabråk, där det känns som det är mer hörsägen, blir jag inte lika tagen av. Det är mer människan Zlatan än fenomenet Zlatan jag är intresserad av och gillar tror jag. 

Men läsvärd! 

Nu när filmen snart har premiär tyckte jag att det var läge att läsa om den sjätte boken i serien om Harry Potter. Jag gillar hela serien, och denna är en av de bättre tycker jag. Ska bli spännande att se hur filmatiseringen blir, och vad de tvingats välja bort.  

En fantastisk kärlekshistoria och annorlunda spionroman, tror jag det stod på baksidan. Nja, säger jag om det. Varken kärleken eller spioneriet fick mig  särskilt engagerad, även om ingredienserna till en riktigt spännande historia fanns där: spanjorer i Rom som på håll ser vad som händer när Franco tar makten, på närmre håll följer fascister i Italien och nazister i Europa och senare i Rom. Men som sagt, inte något som direkt grep tag i mig.  

Jag ska inte skriva för mycket här om denna bok för att inte föregripa en viss boklunch på fredag. Men den var bra. Som vanligt när John Ajvide Lindqvist skrivit. Och läskig. Som vanligt när John Ajvide Lindqvist skrivit. Och jag läste ut den på 1½ dygn.

Jag stjäl en beskrivning på nätet "When the author of The Hayseed Chronicles, Arthur Hayman, is mown down by a concrete truck in Soho, his legacy passes to his widow, Martha, and her children - the fragile Rachel, and Luke, reluctantly immortalised as Luke Hayseed, the central character of his father’s books. But others want their share, particularly Laurie."

Men omdömet är mitt eget! Jag gillar den här boken. Hur personerna beskrivs, vad som händer, själva stämningen. Men jag tycker nog inte att den är så hysteriskt rolig som flera av omdömena som står på själva boken vill göra gällande. Den kan ju vara bra för det, men risken är ju att folk blir besvikna när de väntar sig en komedi och istället får ett drama. 

Vilken liten söt sak!  En historia jag blev helt glad av trots att den handlar om andra världskriget, tyskockupationen av Guernsey, koncentrationsläger och andra pigga saker. För på något sätt blir det ändå inte huvuddelen av boken, utan det blir de människor den handlar om. Boken är skriven som brev och telegram mellan de olika personerna, vilket jag först trodde skulle bli tröttsamt, men det var tvärtom en snabbläst och trevlig bok.

En gång i tiden förläste jag mig helt på Arto Paasilinna. Jag började med "Kollektivt självmord" utan att veta alls vad jag skulle vänta mig och blev så glatt överraskad att jag i rask takt läste en massa mer. Paasilinna har en väldigt speciell stil, det är torrt men roligt, drastiskt och finskt (antar jag, jag har iofs aldrig varit i Finland). Men det blev nog lite många på rad, för efter ett tag tyckte jag inte det var så roligt längre. Förutom "Kollektivt självmord" var jag mycket förtjust i "Åskgudens son", men de andra tyckte jag lätt blev lite repetetiva. Var och en för sig hade de nog varit utmärkta.

Nu var det flera år sedan jag läste  något, så när jag snubblade över "Uppdrag: Skyddsängel"  passade jag på att läsa den. Och visst är det drastiskt och finskt, torrt men roligt.

David Sedaris är en av mina favoritförfattare, men tidigare har jag inte läst något av honom, bara hört ljudböcker där han själv varit uppläsare. Det är en lite annan sak att läsa, allvaret kommer fram mer när man inte hör hans egna humoristiska betoningar och konstpauser. 

Alla de böcker jag hört eller läst har varit anekdotiska självbiografier där har beskriver sitt liv och sin familj i olika skeden i livet och i olika situationer. Han skriver om hur det var att växa upp som en stilsnobb i Raleigh, North Carolina. I andra böcker har han skrivit om hur det var att komma ut som homosexuell inför hans föräldrar, hur det är att bo i Paris när man är en amerikan som knappt behärskar franska och andra vitt skilda händelser i hans liv. 

Om det inte var för att dråplig är ett ord som jag har mycket svårt för, så skulle jag nog ändå använda det för att beskriva de historier han skriver 

Boken handlar om några av de personer som bor i Yacoubians hus, ett hyreshus i centrala Kairo. Flera olika historier berättas parallellt, och jag har svårt att hålla isär vilka personer som är vilka. För min del hade boken vunnit på att författaren fokuserat på något färre livsöden och då kunnat skriva lite mer om var historia. Det fanns flera berättelser jag känder att jag kunde blivit mer tagen av om jag sluppit koncentrera mig på att komma ihåg vem som var vem hela tiden. 

En bok som jag gärna hade tyckt bättre om. 

Den enda bok jag läst av Paul Auster innan är Dårskaper i Brooklyn, och den tyckte jag mycket om. 

Det var intressant att läsa en bok av Auster på engelska, den förra var översatt. På något sätt tyckte jag ändå att jag fick samma intryck av språket, vilket väl tyder på att det var en bra översättning.  

Moon Palace handlar om Marco Stanley Foog, som växer upp föräldralös, och som berättar olika historier som spänner över flera generationer och som visar sig höra ihop på ett eller annat sätt. Varje av dessa historier hade nog egentligen kunnat bli till en helt egen bok, men det blir ändå inte för mycket att slå ihop dem i en. Möjligen kunde jag varit utan återberättningen av handlingen i en bok som en av figurerna i boken skrev som ung, men annars hade jag stor behållning av hela boken.

Ja jag förstår väl egentligen vad den (de?) som skrivit den här boken är ute efter. Det är en parodi på Da vinci-koden, och det drivs hejdlöst med originalets fokus på detaljer, sådana som har bäring på historien och sådana som inte har det, och med en hel del andra saker.

Jag tycker kanske inte att det håller för en hel bok, även om den är oerhört kort.  

En lite lustig bok om Izzy Spellman, som växt upp mitt i en familj som inte skiljer så mycket på fritid och familjeföretaget Spellmans detektivbyrå, och som därför kanske har lite svårt att veta vad som räknas som normalt intresse för sin omvärld och vad som är spionage och personförföljelse. 

Det är en rätt kul historia, och det blir nog ännu lite bättre av att den inte alltid bara försöker vara rolig utan också ger en goda möjligheter att känna sympati för de personer som beskrivs och de berättelser som boken består av.